SJUTTONDE BREVET.
Det föregår något underligt med ma chère mère sedan dagen då hon återkom till Carlsfors. Hon är icke rätt lik sig. Hon är så besynnerligt stilla och liksom försjunken i en dröm. Hennes steg och röst dåna ej mer genom de stora salarna på Carlsfors. Man hör ingen ”husåska”, inga bannor mer, men också inga ordspråk, intet friskt och husligt skämt. Med var dag tyckes hon deltaga mindre i vad som föregår omkring henne. Inspektor och bokhållare komma för att förfråga sig i godsets angelägenheter; hon visar dem till Jean-Jacques. Pigorna komma för att tala om deras sysslor. Hon visar dem till Tuttén. Tuttén kommed för att redogöra och emottaga order, och står länge och talar och föreslår åtskilligt utan att få svar. Ma chère mère tyckes slutligen glömma, att hon är i rummet, och Tuttén, efter att ha hostat och undrat och frågat och väntat, går bort hemsk till sinnes, men ändå hemligen förtjust över utsikten att bli ensam rådande och bjudande i hushållet, men stöter plötsligen på Jane-Marie, som så småningom tar henne under sitt tyranni. Även med Bruno är ma chère mère förändrad, och när han är inne, sitter hon stum och ser oavvänt på honom. I går såg jag huru, bäst hon satt med ögonen fästade på honom, två stora tårar rullade nedför hennes kinder. Det var de första, som jag sett ma chère mère fälla sedan hon återfunnit sin son. Vad kommer det vid ma chère mère? Måtte intet
