Sida:Grannarna 1927.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

16

honom, men kärlek… hm!… Först och främst är han mycket äldre än jag. Han är nära 50 år och jag är ännu tre år under 30. Sedan — har han länge varit ungkarl, han har sina vanor och ovanor, och dessa senare finner jag alls icke vackra. Men de skola ej störa vår husliga sällhet, det har jag satt mig före. Somliga av dem skall jag vänja honom ifrån. T. ex.

1:o. Har han en vana att småspotta överallt omkring sig, såväl på vackra mattor, som på gråa golv. Det skall han vänja sig ifrån, men han skall få spottlådor i alla rummen.

2:o. Han röker mycket tobak. Det skall jag vänja mig vid, ty jag vet hur nödvändig och kär pipan är för den, som länge haft den till sällskap genom livet. Men vi skola göra ett kontrakt, så lydande: ”Jag skall gärna se den tända pipan, likväl — sällan i förmaket och aldrig i sängkammaren.” Björn kan ju fritt pusta ut röken i sitt eget rum och i salen.

3:o. Björn har en underlig vana att, under det han tiger, göra de förfärligaste grimaser, ibland till egna tankar, ibland till andras ord. Med detta skola vi träffa en kompromiss. Ibland skall jag få säga åt honom: ”Björn, grina ej så avskyvärt ” Men oftast skall jag låta honom grina i fred, ty det vore honom plågsamt och troligen omöjligt att arbeta emot detta minspel, som en gång kommit såväl i gång. Det utgöra dessutom ett slags språk, ofta rätt uttrycksfullt, och ser snarare lustigt än ledsamt ut.

4:o. Han har en liten snickarvurm, och sitter gärna om aftnarna och täljer och limmar och skräpar ned golv, bord och stolar. Det skall jag av allt hjärta vänja mig vid och blott låta sorgfälligt sopa alla mornar. Det är trevligt, tycker jag, att en herre, har något litet handarbete, och sen björn hela dagen strävat sig trött i sitt läkarekall, är detta honom en muntrande förströelse. Medan han täljer,