ömma ord, alla visa råd! De äro väl gömda, där de aldrig bli glömda.
Och nu till dina frågor, dem jag vill söka att rätt ordentligt svara på. Först till björn. Här har du hans porträtt. Medelmåttigt lång, men tillräckligt — ej obehagligt — tjock och bred. Vacker ljuslockig peruk, gjord av vår Herres egen hand. Stort ansikte couleur de rose, ljusa ögonhår och små ljusgrå ögon, som ha en viss genomträngande blick under duktiga buskar av grågula ögonbryn. Näsan bra, ehuru något tjock, gapet stort, försett med goda tänder, bruna — o ve! — av tobaksrökning, stora tassar, men väl skapade och vårdade, stora fötter, gången lik björnens; men med allt detta får du intet begrepp om björns utseende, om du ej ser i hans ansikte ett uttryck, gott, öppet, fryntligt, som genast ingiver glatt förtroende. Det talar, när munnen tiger, vilket är den senares vana. Pannan är klar, huvudets ställning sådan man tänker sig den hos en astronom, rösten är grov bas och tar sig ej illa ut i sång. Där har du björns yttre. Det inre, bästa Maria, det har jag ännu själv att studera på. Sedan två månader fästmö, sen fjorton dagar fru, hade jag ej hunnit komma särdeles på djupet med en man, som för det mesta är tyst och som jag ej känt över ett halvt år. Men jag hoppas och tror allt gott.
Du frågar ”om jag har kärlek, verklig kärlek till honom”, och sätter, halvt på allvar, halvt på skämt, fram så underliga tecken för att låta mig pröva detta. ”Om jag känner en odräglig tomhet när han är borta? Om jag som fru L. blir blek och betagen när han kommer in i ett sällskap, där jag är förut? Om han har någon brist, någon ovana, som hos en annan skulle plåga mig, men som hos honom behagar mig?” Nej, Maria, allt detta känner och tycker jag icke.
Kärlek, Maria… ser du — nog tyckte jag om honom, fann honom hygglig, eljest hade jag ej gift mig med
