204
Vi gjorde så, och hennes djupa sinnesrörelse därunder bekräftade vad jag anat och vad hon själv på vår tillfrågan öppet erkände — Serena älskar Bruno! Redan som barn fattade hon för honom en besynnerlig innerlig tillgivenhet, och denna har nu blivit kärlek. Men när min man förelade Serena de skäl, som förmått honom att lämna Bruno ett så föga uppmuntrande svar, sade hon — fast under tårar — att han hade alldeles rätt.
Sedan denna stund ha vi icke mera talat om saken, men — Gud vet huru det kommer sig — vi äro alla litet förstämda.”
Under det vi samtalade, hade klockan blivit nio. Fru Dahl och jag åto en lätt aftonvard. Serena blev inne hos sin morfar. En stund efter måltiden gingo vi även in till honom för att bevista aftonbönen, som sedan femtio år hålles var afton i detta hem. När jag kom till dörren, hörde jag Serena läsa högt.
Då vi åter voro ensamma, märkte jag, att Serena såg trött ut. Hon hostade några gånger. Jag tyckte ej om den hostan, men då jag såg på henne med frågande oro, log hon mot mig så glatt och vänligt, som om hon velat förtaga detta intryck.
Då jag tog avsked och önskade gubben Dahl ”att sova väl!” sade han: ”Sömnen är icke min vän sedan en tid, men jag är lycklig nog att ha en liten Scheherazade vid min bädd, som förkortar för mig en del av den långa natten genom sina angenäma historier. Och det har hon väl gjort i mer än ett tusen och en natt. Men törhända är du i afton trött, min goda flicka?” tillade han i det han såg på Serena.
”Jag kan gärna läsa en stund till!” svarade hon hjärtligt.
Serena följde mig ut i salen. ”Serena”, sade jag förebrående, ”varför säger du icke sanningen åt din morfar? Du är trött; jag ser det. Tror du, att han är belåten med
