Sida:Grannarna 1927.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
205

att du läser dig ihjäl för att roa honom? Detta är orätt, oförståndigt!”

”Tyst, tyst, du förståndiga människa!” sade leende och smekande Serena, under det en tår glänste i hennes öga, ”låt mig i afton följa mitt förstånd; en annan afton vill jag följa ditt. Morfar är ej frisk, och hans lynne är i dag mycket nedstämt. Om han trodde, att jag ej mår fullt väl, så skulle han bli mycket orolig. Jag mår ej heller illa. Jag är blott litet trött. Snart skall jag åter vara som ett vinterny.”

”Ack, kom snart till mig, Serena!”

”Det allra första, som blir mig möjligt!”

Dahls betjänt lyste mig hem. Det regnade, och tunga som dropparna föllo sig mina tankar. ”Skall Serena”, så talade de, ”vissna i sin ungdom, därför att hon blivit så kär för de gamla och gjort sig så oumbärlig för dem? Jag önskar, att hon bleve enleverad — hon blir eljest fasttrollad i den läsningen. Bruno skulle vara den rätta mannen att göra en sådan gärning.