TJUGONDE BREVET.
Du säger, Maria, att jag ”icke är lik mig”. Du forskar efter orsaken, nåväl jag vill säga dig allt.
Jag känner, att jag — är mor — och denna känsla gör mig sjuk. Det har på en gång vaknat inom mig så mycket underliga och ängsliga tankar. Jag upptäcker i världen tusen faror och lidanden, som jag ej tänkt på förr, och som jag nu tycker alla hota mitt barn. Och alla plågor sedan, ifrån den första tandvärken och till den sista dödsångesten, alla faror för kropp och själ, fall utför trappor, kärleksfall, syndafall m. m.
Och det värsta av allt, jag fruktar, att mitt barn ej blir välkommet för min man. Jag tycker mig märka det på många tecken. Han talar aldrig om barn, yttrar aldrig en önskan att få några, och då det en gång blev fråga om någon som har en stor familj, kastade han på mig en hastig blick, som tycktes säga: ”Du må väl icke komma med något sådant!” Och om jag nu får två flickor på en gång och sedan åtta till (tiotalet, som Stellan spådde), vad skall han tänka? Vad skall han tycka? Du kan icke föreställa dig, Maria, huru dessa tankar trycka mig!
Den 5.
I går afton satt jag allena och sydde på en liten barnmössa. Mitt hjärta var tungt och gråten satt mig i halsen. Björn var ännu ute. Det blåste mycket, och blåsten gjorde
