210
oroväckande grad. Ja hon gjorde sig själv och sin make förebråelser därför att de genom sin egoism lade hinder i vägen för Serena att bliva lycklig. Serena, den änglagoda varelsen hade ju inte med ett ord låtit någon ana att hon led, men hon led, det förstod hennes mormor. Det låg något i den där kärleken sedan barndomen och den har tydligen djupa rötter i hjärtat. Och efter vad den goda gumman sett häromdagen fanns intet tvivel längre om att Serena älskade Bruno. På min fråga om vad hon sett berättade hon att hon funnit Serena en afton badande i tårar inne i sitt rum. Hon hade då gått till sin make och sagt honom sin tanke om saken, men han hade inte velat sätta tro till hennes påståenden.
I detta ögonblick kom herr Dahl in och som jag tyckte mig se att han ville tala med sin fru, lämnade jag dem och gick in i Serenas rum för att där vänta på henne.
Det dröjde en stund innan hon kom. Jag såg mig om i rummet. Man ser att ömma föräldrar där velat att ett älskat barn skulle trivas väl och en doft av frid, ordning och ren smak fyller den täcka boningen. Jag beslöt mig för att tala rentut med Serena för att utforska hennes tankar och känslor. Och när hon till slut stod framför mig sade jag: ”Serena, jag är allvarsamt ledsen på dig. Du får inte envisas längre med att uppoffra dig och din lycka för dina gamla morföräldrars skull. Varför visa dig annorlunda inför dem än du verkligen är? Varför ingiva dem en falsk säkerhet under det att smärta tär dig, och det så mycket djupare, ju mera du sluter dig inom dig själv.”
”Och vad ville du att jag skulle göra, goda Fanny!” sade Serena, i det tårar trängde sig fram i hennes ögon. ”Skulle jag låta mina gamla, goda föräldrar känna lidanden, som de ej kunna avhjälpa? Skulle jag med min svaghet förbittra deras dagar? Och skulle det hjälpa
