mig? Skulle det göra mig gott? O nej, Fanny! Det kan du icke vilja; det kan du icke tro. Jag är övertygad, att de för mig handla rätt och ömt; övertygad även, att ingenting från vår sida nu kan eller bör göras. Det har kostat på mig att Bruno kunnat vara så länge ifrån oss — jag tyckte det vara ovänligt, ja, hårt av honom — men jag har nu vant mig vid att vänta, och vill härefter vänta tåligare, ty en gång skall han dock återkomma, det känner, det vet jag… Men, Fanny, låt oss nu ej tala därom, låt oss ej tänka på mig; låt oss snarare tänka på allt annat. Det blir nu mycket att göra till guldbröllopet. Det blir en stor, en skön dag, Fanny! Tänk blott, ett halvt århundrade av dygdig och lycklig sammanlevnad! Nu ha vi även julen nära. Du och din gode man äta ju julgröten med oss. Du vill vara med därom? Å, det var skönt! Skola vi nu genast gå ut och köpa våra julklappar? Vädret är vackert. Jag skall vara din kassör.”
Vi gingo. Det var roligt se folket i marknaden och barnens nyfikenhet och glädje, där de hoppade vid föräldrarnas sida på den nyfallna snön. Serena fägnade sig åt anblicken; vi meddelade varandra våra anmärkningar, vi handlade; jag köpte en atrapp åt björn. Två angenäma timmar förflöto. Serena tycktes, i deltagande, i verksamhet för andra, ha glömt, att hon själv ej var lycklig.
Juldagen.
Den trevliga julaftonen hos Dahls; barnens fröjd vid deras julträd, fulla av ljus och gåvor och konfekt, Serenas moderliga fasoner med dem, mitt nöje därav, julgröten, julnatten, allt hoppar jag över i hast, för att komma dit, vart Serena och jag gjorde upp att gå med björn, och dit du nu, söta Maria, måste följa mig, nämligen till
