216
och sätt dig helt andäktigt att läsa det kapitel, som jag nu ärnar skriva, och som heter:
Guldbröllopet.
Om du vill lära känna äktenskapets skönhet och värde, om du vill se vad denna förening kan vara för tvenne människohjärtan och för livet, så betrakta ej makarna i smekmånaderna, ej vid vaggan av deras första barn, ej vid en tid, då nyhet och förhoppning kasta en morgonglans över hemmets unga, nyfödda värld. Se dem hellre längre fram i mannaåren, eller då deras hus är stilla, då de stå ensamma kvar, men ännu stå hand i hand, ännu läsa ömhet i varandras ögon, och med samma minnen och samma hopp stå vid gränsen av ett annat liv, dit de äro färdiga att inträda tillsammans, ägande av alla livets önskningar blott en enda kvar, den: att få dö på samma dag — — ja — se dem då! Och därför nu till patriarkerna, till guldbröllopet!
”Det är i sanning något att fira!” tänkte jag i det jag vaknade om morgonen. Solen tycktes vara av samma mening; hon strålade klar över det snöbetäckta taket av de åldriga makarnas hus. Jag tog dagen i näbben, svepte pelissen omkring mig, kysste min björn och trippade bort för att lyckönska de gamla tu och för att se, om jag kunde vara Serena till gagn.
De båda gamla sutto helgdagsklädda i förmaket, i var sin stora länstol. Två snusdosor, en psalmbok och en stor bukett friska blommor voro på bordet. Solen sken in genom snövita gardiner. Det var glatt och fridfullt i rummet, och patriarkerna sågo i den soliga dagen helt förklarade ut. Med rörelse framförde jag min lyckönskan och blev av de gamla omfamnad såsom av mor och far.
