218
ster stod i ljus, marschaller flammade vid gathörnen, snart stod hela gatan såsom i ljusaste dag, och en mängd folk med glada ansikten spatserade där fram och åter i den lugna, milda vinteraftonen. Staden illuminerade för sina patriarker. Dahlska huset såg skumt ut emot de övriga, men ljuset där var inom.
Just som vi skulle gå in i porten mitt ibland en mängd folk, som hade samlat sig däromkring för att se de ankommande, föllo mina ögon på en figur, som stod bland de andra. Den var insvept i en stor svart schal, men de två stora, brinnande ögon, som ljungade fram under densamma, gjorde att jag studsade och tänkte: ”Hagar!” I samma ögonblick drog sig figuren tillbaka, och oviss om jag hade gissat rätt, men med en hemsk olycksaning, gick jag in i bröllopshuset.
I dörren till salen mötte mig Serena med en vit krans i sitt ljusbruna hår. Ack, vad hon var söt denna afton i den lätta, vita dräkten, med de vänliga blå ögonen. Hon var så vänlig, så behaglig för alla, och ändå — jag visste det — var hon denna afton icke lycklig för sig själv. Vänner och fränder samlades. Rummen fylldes. Ma chère mère kom med mycket brak. Hon fördes av Bruno, och ehuru blind var hon så hög och ståtlig som någonsin.
Jane-Marie var grann och ämabel. Bruno var dyster. Hans mörka ögon följde jämt den ljusa Serena, men ljusnade ej därav. Han var tyst och sluten.
Klockan åtta voro alla gästerna samlade. Man hade druckit te, ätit glasser o. s. v. Nu uppstod på en gång en stor tystnad. De gamla tu intogo två länstolar, stående vid varandra mitt i salongen, på en rikt utsydd matta. Deras barn och barnbarn samlade sig i en halvcirkel omkring dem. En prästman av ädelt utseende stod framför dem och höll ett tal över äktenskapets skönhet och helgd. Han slutade med att hänvisa till det vördnadsvärda parets liv, såsom en bättre predikan över äktenskapets värde för
