livet och människohjärtat, än hans tal. Vad han sade var vackert och gripande. Ingen i församlingen hade torra ögon; björn och jag lutade oss till varandra. En ljuv och högtidlig rörelse hade intagit alla, och länge rådde i den talrika församlingen en stor stillhet, men det var icke ledsnadens.
Emellertid bereddes festens andra avdelning, och då allt var i ordning, fördes sällskapet uppför med mattor belagda trappor och upp i den övre våningen. Nu uppfördes de ”tableaux vivants”, vilkas skönhet och behag vida översteg allt vad jag väntat. Vid tillfälle vill jag beskriva dem. Den sista var en enda stor, men förträffligt ordnad grupp av alla Dahlska ättlingarna. Kören sjöngs till den och gick mycket bra, särdeles då vi togo den för andra gången.
Hela denna representation gjorde stort och allmänt nöje. När kören för andra gången var avsjungen och ridån för sista gången nedfälld, sprungo dörrarna till balsalen upp; ett bländande ljussken strömmade därifrån och en livlig dansmusik lät ungdomens hjärtan och fötter komma i rörelse.
Och nu, Maria, tag fram din eau-de-cologneflaska och bered dig på en katastrof, lika överraskande som oestetisk. Verkligheten är litet prosaisk ibland.
Gubben Dahl hade vid sin dotterdotters hand glättigt vandrat ut i danssalen; gästerna följde under muntert glam, då plötsligt jag blev varse en rörelse i den stora ljuskronan. Serena, som gav sin morfar armen och talade med några omkringstående, stod i detta ögonblick mitt under den. Jag uppsände ett rop: ”Akta er, kronan faller!” Alla gapade förskräckta uppåt, men med blixtens hastighet störtade Bruno fram och lyfte Serena undan faran, i samma ögonblick som den präktiga kronan med dess sextio ljus och tusen kristaller föll i golvet under ett dövande skrammel. Bruno själv fick en häftig stöt i hu-
