Hoppa till innehållet

Sida:Grannarna 1927.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

226

hennes sätt att vara med Bruno så intagande, att det ovillkorligt tvingar honom att tillbedja henne. Vad skall jag för övrigt säga om Bruno? Han är bra och icke bra, lycklig och icke lycklig; dag och natt, solstrålar och åskmoln växla beständigt hos honom. Han förefaller mig såsom en människa, den där känner sig icke förtjäna sin sällhet, och därför dels är oenig med sig själv, dels jämnt fruktar, att den skall ryckas ifrån honom. Måtte jag ha orätt däri!

Härom dagen kom han in i Serenas rum, då jag, men icke hon, var där. Han talade några ord med mig, men syntes snart glömma, att jag var i rummet. Han betraktade Serenas böcker, tavlor, sysaker med en slags smärtfull ömhet; han såg sig omkring i rummet och sade sakta för sig: ”oskuld… renhet… lugn!” Han tog en liten ljusgrön silkesschal, som Serena ofta bär, kysste den och lutade sitt ansikte i den. Om en stund steg han häftigt upp och gick ut. Jag såg på den lilla schalen; — den var våt av tårar.

”Lugn!” sade Bruno, och han suckade så djupt, så smärtsamt. Ack! lugn har han ej. Han kan ej vara ifrån Serena, men kan ej bliva när henne i ro. Han kommer och far och kommer åter, två à tre gånger om dagen. Han visar henne en kärlek, vars häftighet han blott dämpar för hennes skull; han överöser henne med gåvor, som hon emottar för hans skull, men hans oro gör henne synbart ont.

”Det är ett jäktande och fäktande! Jag vet ej vad det skall tjäna till!” brummade nyss björn missnöjd.

”Det är mycket bättre att sitta trankil och äta sin söta gröt, är det icke?” sade jag i det jag ställde ett rykande grötfat på vårt aftonbord.

”Ja, när man äter den med sin lilla allra sötaste hustru.”

Jag var nöjd med artigheten, ehuru den litet andades