Sida:Grannarna 1927.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

TJUGUTREDJE BREVET.

W. den 8 februari.

I går var stor bal på rådstun. Staden hade tillställt den för patriarkerna. ”Du måste gå dit!” sade jag till björn. ”Jag måste icke gå dit!” sade han. ”Jag tänker bli hemma och dansa en pas de deux med min hustru!” Jag krusade väl litet i början, men måste slutligen samtycka, och i hjärtats munterhet dansade vi verkligen en menuett, till vilken jag sjöng och björn brummade bas. Sedan satte jag mig att sy små — profetior. (Du förstår vad det namnet betyder.) Björn slog upp sin språklåda, vilket alltid högeligen gläder mig, och ur sitt rika förråd av levnads- och människoerfarenhet framtog han mången godbit. Jag har tecknat upp några av hans berättelser, och skall en annan gång meddela dig dem. Det är en stor sällhet, Maria, att i en god man även ha ett angenämt sällskap.

Hos Dahls rör det sig redan mot bröllopet. Bruno driver, driver, driver framåt med sin kärlek och sin — arga vilja. Må han förlåta mig det uttrycket. Det är nu beslutat, att bröllopet skall bli i maj, och att min lilla vän Matthea skall stanna hos de gamla Dahls i Serenas ställe. Serena skall vistas ömsom på Ramm och hos dem.

Serena är den mest älskvärda fästmö och tillika samma goda vän, samma förträffliga dotter och husmoder som förr. Hon är samma blygsamma kvinna, som då hon var oförlovad, och blir nog ej annorlunda som fru. Ändå är

15. — Fredrika Bremer, Grannarna.