Sida:Grannarna 1927.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

230

röst upphävde vilda rop. Men mitt i denna stelnade värld, mitt i denna natt av lidande och död, kände jag i mitt hjärta en värme, som jag tyckte att ingen is och ingen tid kunde förkolna. Det var därinne liksom en springande källa av liv, som spridde sig i hela mitt väsen och gav mig en högre kraft än den jag ägt under jordens soliga vårdagar. Jag älskade dig högre än någonsin, Bruno, jag var nöjd att lida med dig, för dig, och när ditt hjärta blev lugnt och varmt vid mitt, när din kind blev mindre blek, då blev det mig visst, att det var mig givet att giva dig mitt liv, att med mitt hjärtas värme skydda dig mot kölden och mot mörkrets skräckgestalter! Jag kände mig så lycklig, så salig i denna tanke, att jag vaknade därav; — min dröm var slut, men klart kände jag vad jag känt i drömmen, och jag känner det ofta och även nu, att jag skulle vilja lida någon stor smärta för dig, Bruno, ty jag kunde då bättre låta dig känna hur högt jag älskar dig.”

”O Gud!” sade Bruno med låg röst, men med uttryck av en kvalfull smärta, ”o Gud! huru litet förtjänar jag denna kärlek… huru ovärdig… Serena, du hulda ängel, du som jag skall kalla min maka…”

”Aldrig skall hon bliva det!” ropade en hemsk, gäll och sönderslitande röst. Hagar, mera lik en furie än en människa, rusade in i rummet; en dolk blänkte i hennes hand; i nästa ögonblick tycktes den genomborra Serenas hjärta. Men med blixtens hastighet hade Bruno fattat Hagars arm, stöten avvändes och dolken sårade blott Serenas axel. Med en ursinnig rörelse vred Bruno mordvapnet ur Hagars hand, stötte henne häftigt tillbaka, grep med ena handen i hennes hår och — stålet blänkte över hennes bröst. ”Eländiga!” sade han med dov röst och bleka läppar, ”mitt livs förbannelse… du skall dö!”

”Bruno! o min Gud!” utropade Serena i det hon