sprang upp och hängde sig vid hans arm. Bruno hejdade sig, hans vilda blick blev mera sansad, hans läppar mumlade: ”en kvinna!” Dolken föll ur hans hand! Han såg på Serena, såg hennes blod rinna, fattade henne med förtvivlan i sina armar och bar henne till soffan.
”Din vilja skall ske!” utropade Hagar vilt. ”Se här, Bruno, ditt offer! Det ville blott dö vid dina fötter!” Hon sprang fram till honom, stötte dolken i sitt eget bröst och sjönk till hans fötter badande i sitt blod. ”Bruno, för dig! För dig!…” stammade hennes läppar; sedan blevo de tysta, och hennes ögon slötos.
Allt detta var få sekunders verk. Det var en förskräcklig stund, men mera fasansfull ännu var den, som följde. Brunos förtvivlan var dyster och stum. Gubben Dahl slet av sig sitt gråa hår, ropande: ”mitt barn! mitt barn!”
Björn allena hade lugn; han allena återställde sans och ordning. ”Det är ju blott en rispa! det är, ta mig tusan, icke mera fara med henne än med mig!” skrek han till de gamla morföräldrarna, i det han lagade sig att förbinda Serenas sår. Men hon sköt bort hans hand och sade, visande på den orörligt liggande Hagar: ”hjälp henne, hjälp henne! Hon behöver det bättre än jag! Men björn lämnade henne icke förr än hon var förbunden; då bad han mig föra henne och de gråtande gamla i ett annat rum.
Hagar, som man trott vara död, visade snart tecken till liv, fördes i säng och överlämnades i björns vård. Med stor sinnesnärvaro bestyrde Serena om allt, som fordrades till hennes bekvämlighet, och tycktes ha glömt, att hon själv lidit något ont. Med de ömmaste ord sökte hon lugna de gamla och tillslöt deras munnar med kyssar, då de ville yttra förebråelser mot Bruno. ”Vi veta ju ingenting ännu”, sade hon bedjande och
