236
Hagar vaknade. Serena drog sig hastigt tillbaka, men hon hade blivit sedd. ”Vem är där?” frågade Hagar häftigt. Serena teg, i hopp att hon ej blivit igenkänd; men Hagar fortfor: ”du svarar ej, men jag känner dig. Jag har sett dig förr smyga kring min säng, du bleka flicka, för att suga mitt hjärteblod. Tro ej, att du kan hyckla för mig. Jag vet att jag är i ditt våld, och jag vet vad du vill. Plåga mig vill du, taga mitt liv genom långsamt gift. Till straff för mitt brott skall jag småningom kvävas i brist av livsluft, och därför har du tagit bort honom från mig, att jag ej mera skall se honom, ej mera höra hans röst — ty det var min luft, mitt liv. Han själv har överlämnat mig i ditt våld för att pinas. Ja, han och alla hata mig och glädjas åt mitt elände, men jag vill bedraga honom och alla… jag skall befria mig!” Och härvid ville Hagar rycka förbindningen från sitt sår. Men Serena sprang fram, fattade hennes händer och höll henne med nästan övernaturlig kraft tillbaka. Hagar stirrade på det milda ansiktet, betäckt av smärtans och medlidandets tårar, och sade:
”Vill ni uppehålla mitt liv för att så mycket långsammare låta mig dö?”
”O nej, nej, Hagar! Misstro mig ej. Jag önskar att ni skall leva!”
”Det tror jag icke! Ni älskar ju honom, som jag älskar, som tillhör mig — ja, blekna, darra — som tillhör mig, säger jag, ty jag fick hans löfte tidigare än ni; mina rättigheter på honom äro äldre, heligare… blod har beseglat dem! Ha, du vill mig väl, du? Bort! Jag vet vad svartsjuka är, den svarta, svarta, svarta sjukan, som driver till mord, till galenskap… som i ensliga timmar, i nattens tysthet viskar med hes, spöklik röst: döda, döda! Ha, vita flicka, nu svartnar även
