3:dje skuggbilden.
”Om någon nödgar dig ena milo, så
gack med honom två.”
Hagar (häftigt).
Om ni vill att jag skall leva, så gör att han återkommer. Bättre ligga på pinbänken och njuta hans åsyn, än leva i paradis utan den. Ni förmår mycket över honom, har man sagt mig. Gör då att han återkommer och — om möjligt — att han förlåter mig. Svartsjuka gjorde mig vild — men hans hat förtjänar jag icke… åtminstone icke…
Hagar tystnade och blev tankfull. Sedan några dagar var hon bättre. Serenas outtröttliga vård och mildhet verkade som en helande balsam på den olyckliga.
Senare samma afton satt Serena inne hos Hagar och skrev. Kärlek och vemod svävade på hennes läppar, som rörde sig sakta, såsom viskade de orden till pennan. Men på hennes sköna panna var en högre klarhet än vanligt. Den liknade ett dygdens och kärlekens segerlugn.
Hagar såg det, och på sitt djärva, bittra vis sade hon plötsligt:
”Ni är helt visst mycket nöjd med er själv!” Serena rodnade och Hagar fortfor:
”Ni yves säkert över att vara så ren och dygdig; ni känner er visst stå högt över en usling som jag!”
”Nej, i sanning Hagar!” sade Serena med en tår i sitt öga.
”Och ni skulle ha orätt”, fortfor denna, ”ty mycket olika äro gåvorna, och mera olika ännu äro frestelserna.”
”Det är sant!” svarade Serena ödmjukt.
