Sida:Grannarna 1927.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

238

Hagar.

Ni är för stolt att bliva det?

Serena teg.

Hagar.

Ni älskar honom ej. Ni vill ej offra något för honom.

Serena.

Ack jo. Mitt liv, min jordiska sällhet — gärna.

Hagar.

Det är ringa. Men vet ni vad jag har offrat för honom? Rikedom, anseende, ära, fädernesland, fader, salighet, allt, allt, allt! I min faders hus kunde jag befalla över tusen slavar; jag övergav allt och blev hans — slavinna. Och därför bör han älska mig; därför bör han bliva min!… vem stod vid hans sida ibland blodiga dödar… vem trotsade med honom lagen och fördömelsen, om icke jag? Vita flicka! vit och kall som snön på ditt fosterlands berg, tror du, att du kan rycka honom från mig? Nej, till mig skall han återkomma; min eld löper även i hans ådror… svaga, frukta för hans kyss! den förtär… fly honom, ty min är han här och härefter… aj! mitt sår! Gud, vilka smärtor! Hjälp, hjälp!…

Serena skyndade till henne. Med de lindrande salvor som doktor Werner berett med milda och skickliga händer skötte Serena och förband såret.

”Tack!” sade Hagar lindrad; ”tack… du är god!”

”O Hagar! Älska honom, men hata icke mig!”

”Nej, jag hatar ej er mer. Vem kan hata er?”