henne till livet, eller tillsammans hugsvala hennes sista stunder! Låt oss vara tillsammans, Bruno! O, min vän! i det mörker, som omger mig i denna stund, vet jag dock med klarhet ett, och det är, att jag älskar dig, att du är mig dyrbarare än mitt liv, och att intet, intet i världen kan rycka denna känsla ur mitt hjärta. Vi kunna ej i denna stund bestämma över våra framtida förhållanden. Välan! låt oss avbida denna tid och hava frid i varandra! Och skulle något hindra att vi bli förenade som makar, o! så skall ingenting hindra att vi förenas som vänner. Hagar har talat om rättigheter, som hon har till dig… om tidigare band, som fästa dig vid henne. Har hon talat sanning, o, Bruno, så är min bön ändå densamma: kom igen, Bruno, till mig, till henne!
Hör, Bruno! Låt oss bli barn på nytt! Låt oss vara som i de dagar — de sköna dar! — då vi tillsammans hälsade morgonsolen i skogarna på Ramm, och då aftonens skuggor där ännu funno oss tillsammans, fulla av frid och av förtröstan till varandra. Minns du en afton, då det blev mörkt i skogen, och jag sade: ’är du ej rädd att gå vilse i mörkret?’ Du svarade: ’med dig är vägen ljus för mig!’ Och jag sade åter: ’och med dig är jag ej rädd i mörkret!’ O, min barndomsvän! kan det ej bliva som det var då? Livet är skogen, och mörk kan den vara — o! jag har känt det mycket sedan en tid; — låt oss gå tillsammans på den mörka vägen, Bruno; — räck mig din hand som vän, som broder — då skall törhända ännu vägen bli ljus för oss båda. Hör min bön — jag ber den med tårar — kom igen, Bruno, älskade, evigt älskade vän, Bruno, kom igen! Din Serena.”
