244
Med darrande hand återlämnade Hagar brevet. ”Du älskar honom bättre än jag!” sade hon. Ett bittert uttryck flög över hennes drag, och hon drog täcket över sitt huvud.
Serena avsände sitt brev. Få timmar därefter var Bruno vid hennes fötter. De talade icke, men ovillkorligt lindade de kring varandra sina armar, ovillkorligt smälte deras själar åter samman i en namnlös känsla.
Ifrån denna stund satt Bruno ofta vid Hagars sjukbädd. Den djärva och vilda Hagar var inför honom endast en svag, en ödmjuk kvinna, som hans blotta blick behärskade. Brunos förlåtelse och närvaro, Serenas godhet och grannlagenhet, hennes trogna och ömma vård verkade välgörande på den sjuka. Doktor Werner gav hopp om hennes liv. Fransiska kom ibland om aftnarna att besöka sin vän. Emellan Bruno och dessa två bildade och älskvärda fruntimmer uppstodo samtal av högt och ädelt intresse, dem Hagars eldiga själ insög med begärlighet. De gamla Dahls kommo även och förenade sig med de andra, och i det rum, i den krets, där ämnen funnos för allt vad livet har olycksaligast, i denna krets uppstod småningom, genom Serenas inverkan, frid, intresse, ja även trevnad, åtminstone för ögonblick, och själva den händelse, som tycktes böra slita kärlekens och förtroendets band, tjänade blott att fastare sammanknyta dem. Sköna makt av den godhet, som endast begär att försona, av den vishet, som, lik Guds egen, sätter mot all split och söndring blott en högre harmoni, blott en djupare ordning och kärlek!
Vad dessa samtal, vad den dagliga samvaron med Serena verkade på Hagars sinne och på Brunos själ, skola vi framdeles se.
