248
Då förföljde jag honom, och min dom blev, att, ehuru av honom föraktad, förkastad, dock vara tvungen att älska honom, att icke kunna andas utom i den eld, som förtärde mig. Kärleken till honom blev mitt straff. Den har böjt, men bättrat min själ. Bruno tålte mig nära sig — tålte stormvinden, som kringbrusade hans liv med aldrig vilande oro. Det gav mig kraft att leva, ja, att hoppas ännu återvinna det hjärta, som jag förlorat. Därför följde jag honom till det land — i vars jord jag snart skall vila. Bruno fäste sig vid Serena, och nu ville han skilja mig vid sig. Han tillbjöd mig rika gåvor och bad mig återvända till mitt fädernesland. Det låg icke blott önskan, det låg befallning i hans krossande ord. Jag låtsade samtycka, men beslöt att dö. Vilda voro mina känslor. Kall var vinterkvällen, då jag ville göra slut på mitt liv — Bruno var hos sin fästmö, jag allena i mörka skogen — kall var vinterkvällen, och därför var väl mitt blod så stelt, min hand så domnad — den ville ej lyda. — Då beslöt jag att se honom och henne — jag sprang — jag såg honom och henne — då gjorde svartsjukan min hjärna vild; — det övriga veten I! Ännu en gång förlåten, ännu en gång hören dessa ord: jag har intet att förebrå Bruno — men mycket att bedja honom förlåta mig! Han förtjänar er dotterdotter, och i de okända rymder, dit min ande går, skall jag välsigna honom och henne. Om I förlåten mig, så räcken mig edra händer, att jag må trycka dem till mina läppar. Om I förlåten mig, då sägen mig, att I icke viljen hindra den förbindelse, som mitt brott hotade att lösa! Given den ångrande, den döende denna sista tröst!”
Hagar tystnade. De gamla tu räckte sina händer och talade till henne försoningens ord. Därpå, då Hagar tycktes vara mycket matt, avlägsnade de sig sakta.
Hagar överväldigades av en ögonblicklig vanmakt,
