men vaknade snart därur, vände sina slocknande ögon till Serena och sade:
”Och nu låt mig tacka dig, du rena, du klara källa, i vilken Guds himmel speglar sig! För mina bittra ord gav du mig goda igen; för det lidande, jag tillfogade dig, har du lindrat och förljuvat mitt. Vederkvickande drycker har du närmat till mina läppar, och barmhärtighetens olja har du gjutit i mitt hjärtas sår. Du har förklarat för mig kärlekens heliga lära — du har gjort, att nu milda känslor härska i min själ, att vid dödens port jag ännu kan hoppas… Serena, Bruno, given mig edra händer, på det jag, som ville åtskilja dem, nu må förena dem, på det jag må uttala en välsignelse över dem innan mina läppar tystna för evigt!”
Stilla gråtande gav Serena sin hand, men Bruno stod orörlig.
”Han vill icke!” utropade Hagar med smärta, ”han fruktar den välsignelse, som mina läppar skulle uttala, han avskyr mig in i döden!…”
”Det är icke så, Hagar!” sade Bruno milt, i det han sakta lade sin hand på hennes våldsamt arbetande bröst: ”hav frid med mig, såsom jag har det med dig. — Du har varit mig kär, och i denna stund är du det ännu.”
”Hav evigt tack för dessa ord!” upprepade eldigt Hagar; ”o, säg dem ännu en gång; säg att du har förlåtit mig!”
”Vem är jag, att jag skulle förlåta dig?” sade Bruno dystert, ”vad rätt har väl jag att synas bättre än du? Båda ha vi felat, båda stå vi inför den eviges öga, lika behövande av förlåtelse — av nåd!”
”Nej, icke lika!” utbrast Hagar; ”var det icke jag, som förförde din eldiga, obetänksamma ungdom till gärningar, i vilka ditt hjärta hade ingen del? Var det icke jag, som lik en orm slingrade sig kring ditt lev-
