himmelen och dess frid, tycktes i dessa stunder sammansmälta i en enda bild; och denna bild — bar dina drag, Serena! Då föddes i min själ outsäglig längtan och — förtvivlan.
Ännu en gång ryckte jag mig upp ur ett vekligt och rusigt liv. I en vidsträckt och ordnad verksamhet sökte jag att använda mitt liv, som tryckte mig. Jag försökte mig i stora handelsspekulationer. Jag hade framgång; jag blev rik, ack! jag förblev dock fattig, och mitt i överflödet svälte min själ. Vid denna tid förde mig mina resor till England. Jag hörde Canning, då han inför ett ädelt folks representanter talade för negerhandelns avskaffande, för frihet och människoväl. Jag såg på hans panna glansen av en odödlig skönhet. För första gången begrep jag människovärde, människoadel, och — uselheten av mitt förra liv. O, Serena! då sörjde jag över förspillda dagar och krafter! Dock, jag var ung ännu; ännu kunde jag begynna… vad? En förbannad, en son, förbannad av sin mor — vad gott kan han begynna, som har välsignelse av höjden? Jag var förbannad! Det var eldsmärket, som brände min hjässa, den sten, som låg över mitt liv och fördömde det till evigt mörker. Vilken ängel kunde avvälta stenen? O! det var lång tid, som min själ kämpade i dov förtvivlan; ty min mor är den enda människa, för vilken jag fruktat. Ofta sedan min barndom hade våra själar brottats, men hon hade vunnit, hon hade slagit min. Slagit är ordet, slagit med förbannelsen. Bitterhet växte i hjärtat, men långa år gingo fram och kärleken kom åter och växte över bitterheten. Tanken på en försoning med henne blev den enda tanken i min själ. Denna försoning blev villkoret för ett nytt, ett bättre liv. Utan den var mig hela världen intet. Hopp hade jag ej, dock, jag måste våga, om jag skulle leva. Så mäktigt hade dessa känslor fattat mitt
