Sida:Grannarna 1927.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

256

hela väsen, att jag fysiskt försvagades. Vid blotta ordet ’moder’ kunde jag gråta som ett barn.

Jag återkom. Jag återsåg mitt fädernehem. Jag såg även dig, Serena! Mitt barndomsparadis, min himlasyn, min längtans verklighet, mitt livs, mitt väsens förklaring — det såg jag allt med dig. Undra icke, att jag längtansfullt utsträckte mina armar för att rycka dig till mig; undra icke, att då jag såg modersfamnen sluten, jag ännu genom dig sökte erövra livets och kärlekens salighet — sökte vinna en ängel för min sjuka själ! Det gick i denna stund en dom över mig. Det var fråga om mer än liv och död. Det var fråga om själens försoning eller eviga förbannelse. Det låg ett åskmoln över mitt hjärta och min hjärna — jag såg, jag kände intet klart. Då frestade jag dig, Serena. Du stod emot, och jag trodde jag älskade dig mindre. Jag bedrog mig. Du hade endast gått djupare in i min själ. Du hade gjort dig ett med dess goda genius. Men det kände jag icke då. Min själ var mörk.

En vild förtvivlans stund gick över och — jag blev försonad med min mor; jag vilade mitt huvud mot hennes bröst; jag hörde henne välsigna mig! Allsmäktige, nåderike Gud! — skulle du uppväga denna stund med hundraåriga lidanden, så skulle jag dock såsom nu upplyfta mina händer och tacka dig, tacka dig för denna stund! Ord kunna ej säga dess makt. Den har räddat mig timligt och evigt.

Vad skall jag säga dig mer Serena? Försonad med min mor, älskande henne högre än någonsin, kände jag dock, efter de första stundernas himlasalighet, i mitt hjärta ingen ro. Dig, dig skulle jag vinna, du skulle bli min maka, om jag skulle få frid på jorden. Jag sökte vinna dig på den väg du själv anvisat mig. Jag visades bort. Det var icke sårad stolthet, Serena, som gjorde att jag en tid förviste mig från ditt hem. Nej, men jag