gick in i mig själv, och jag försökte att försaka dig. Fåfängt! En onämnbar, oemotståndlig makt drog mig till dig. Det var emellan oss ett band, som jag tyckte vara knutet av Gud Fader själv. Du blev min. O, stund av förtjusning, av gudasalighet! Du var min, och förnyat var livet, förglömt allt det förflutna, försonat, förklarat allt! Ack! blott för ett ögonblick! Snart reste sig åter furierna i min själ, minnets straffande gudinnor: och din tillgivenhet, Serena, din rena blick de blevo för mig aggande förebråelser. Jag var icke värdig dig, Serena — med var dag erkände jag det mer; — och dubbelt ovärdig, då jag ville rycka dig in i ett liv, vars mörker du ej kände. Ty fåfängt skulle jag vilja dåra mig — aldrig skall jag bli lugn, aldrig skall rena hjärtans sällhet bo i mitt bröst. Det skedda kan icke göras ogjort. Det är händelser i mitt liv, som jag aldrig skall glömma, minnen, som skola förfölja mig till graven. Det finnes mörka spår, vilda känslor i min själ, som även din änglagodhet, din klarhet ej skola förmå utplåna; — ånger över det förflutna skall förfölja mig även vid ditt bröst…! O, Serena! Din oskyldiga hand borde ej läggas i en, fläckad av många brott; du den rena, den välsignade, skulle ej förenas med den, över vilken samhällets förbannelse hemligen vilar; åtminstone skulle du ej ägna din ungdom, din skönhet, din kvinnliga dygd åt en — bedragare! Detta har blivit mig klart, i denna sista tid. Det har blivit mig klart, att om jag missbrukade ditt förtroende, om jag gjorde dig olycklig — och lycklig blir aldrig mina dagars och mina nätters deltagarinna — då först vore jag evigt förkastlig. Länge plågade mig dessa tankar. Hagars brott och din dygd, din seger över mig och över henne, ha drivit dem till mognad. Jag älskar dig nu så högt och heligt, Serena, som jag en gång älskade dig vilt och egoistiskt, och därför har jag avslöjat min själ för
17. — Fredrika Bremer, Grannarna.
