skrivlig tyngd hade lagt sig på hennes hjärta och hämmade dess slag — men den lyftes bort, den försvann; — såsom den friska vinden bortblåser töcknen, såsom stjärnan klarnar i den mörknande natten, såsom morgonrodnaden uppgår och upplyser och förklarar allt, så uppgick inom Serenas hjärta den eviga kärleken, stark, mäktig, ljuv och segrande. Det blev i hennes själ ljusare, friare, visare än någonsin; — där var ingen tvekan, ingen oro mer, och då Bruno slutat att tala, lutade hon sig till honom med stilla kärlekstårar och sade:
”Jag går med dig, Bruno. O! min vän, min make, det kan icke bliva annorlunda. Tillsammans låt oss vandra på jorden, tillsammans en gång knäböja vid Allförbarmarns tron.”
Stum slöt Bruno henne till sitt bröst.
Ljus bröt in. En sång uppsteg ljuv och högtidlig och omslöt de förenade med melodiska vågor. Det var hymnen, som från templet höjdes till firande av den uppståndne.
”Skuggbilderna” äro till ända och med dem mitt
värv. Hjärtligt gärna ville jag nu återlämna pennan i
fru Werners hand, men liksom vore hon litet stött att
jag fallit henne i talet, inträffar just vid denna tid,
nämligen strax efter Hagars död, en betydlig lucka i
hennes brevväxling, vars verkliga orsak jag ej kan
angiva och som jag finner mig ur stånd att fylla. Du
måste därför giva dig tillfreds, värde läsare, och —
om du så behagar — övergå till
