262
Bruno med sin hustru iakttog sin värdighet av äkta man?”
”Ack, du är för svår! Låg han för hennes fötter?”
”Icke precis. Det kunde icke rätt väl passa sig i så stort sällskap, men — det tycktes, på det hela taget, vara emellan dem ett ganska gott förhållande.”
”Gott förhållande? Du talar för eländigt! Kanske vill du slutligen, att jag skall tacka Gud för att de icke storträtte?”
”Det kan du icke; ty de trätte.”
“Herre Gud! om vad?”
”Himlen vet vad anledningen var! Men han sade så här: ’min söta Serena, min hustru, låt det bli som du vill ha det!’ Och hon genmälde: ’Nej, Bruno, låt det bli som du sagt. Det är bäst så!’”
”Nå Gudskelov! Vad du kan skrämma mig…! Och hur såg Bruno ut när han sade ’min hustru’?”
“Huru?… som en man…”
”Vilken tillber sin hustru?”
”Nåja! Och som i henne känner sig äga vad livet har bäst.”
”Se nu talar du bra, min björn! Än maten då, björn? Tala nu litet om maten. Säg mig alla rätterna i ordning. Du minns ej? Du är för ynklig! Åh visst kommer du ihåg något! Låt oss se; första rätten t. ex., som alltid smakar bäst, vad bestod den av?”
”Jag tror… kycklingar!”
”Kycklingar? Omöjligt! Serena kan ej ha kycklingar till förrätt; hon skulle då ha skinka till stek! Det är omöjligt, alldeles omöjligt.”
Björn skrattade åt min iver, och efter några förnyade misslyckade försök att få reda på middagen, måste jag alldeles avstå därifrån; men jag sade till björn, att han var en ovärdig middagsgäst, och att jag skulle berätta det för Serena.
