Sida:Grannarna 1927.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
261

älska dig i lust och nöd’ uttalade hon med en så skön, så hög visshet, att jag ofrivilligt sade dem åter till björn, där jag stod lutad mot hans axel, omfattad av hans trogna arm. Huru den dagens uppträden nu drogo förbi min själ! De grepo mig starkt då, för starkt! Jag har befunnit mig illa alltsedan. Måtte blott min lilla flicka ej ha ont därav! Jag älskar henne redan. Vad björn dröjer länge! Trädens skuggor äro redan långa och fåglarna börja sin aftonsång. Gud låte ingen olycka ha hänt på Ramm. Det gamla, svarta huset ser ändå ut som ett olycksnäste. Varför skulle Serena komma dit? Gudskelov! nu ser jag björn komma hit. Jag vill ned till bryggan att möta honom!


Den 24.

Fragment av vårt samtal i går afton.

”Nå, björn, det var skönt vad du säger om Serena, att hon var så älskvärd, och patriarkerna så tillfreds. Säg mig nu, huru var ma chère mère?”

”Superb! men icke munter.”

”Höll hon intet tal?”

”Nej. Hon var ovanligt stilla, men syntes nöjd och tacksam inom sig.”

”Och huru var Bruno mot henne?”

”Som den ömmaste son. Jag har icke sett Bruno mer till sin fördel.”

”Och mot Serena? Vad kallade han henne? Såg han mycket på henne? Huru såg han på henne? Var han mycket omkring henne? Talade han mycket med henne? Hade han mycken omsorg, mycken uppmärksamhet för henne?”

”Min söta vän, det vore likaså gott om du hade en smula mindre ’flux de bouche’, då kunde man svara litet i ordning. Huru var nu den första frågan? Om