Sida:Grannarna 1927.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

266

sar, tillställer gästabud o. s. v., går jag kanske med hastiga steg mot min sista stund. Men jag tänker ej mer med oro därpå. Jag har ordnat mina små affärer och berett mig på allt. Till björn har jag skrivit ett brev, som, om jag dör, skall säga honom huru mycket jag håller av honom och huru lycklig han gjort mig under vår korta förening. Min stackars gode björn! Han är nu så orolig, så fruktande för mig, att det är innerligen synd om honom. Jag ser, att han alls icke duger till min doktor. Jag måste nu ha mod för oss båda. Jag vill följa det exempel, jag en gång fick av en ung vän. Hon var i en belägenhet lik min, därtill ensam på landet och omgiven av snödrivor; men höll sig vid gott mod därmed att hon översatte några av Shakespeares skönaste scener. Jag har ingen Shakespeare till hands, men jag har nära till hands tanken på mina tio flickor. Jag vill sätta mig ned och skriva en epistel


Till mina döttrar.

Framför allt, mina döttrar, besinnen väl att I ären människor! Bliven goda, bliven sanna. Det övriga skall foga sig.

Så mycket som möjligt varen goda mot var människa, ömma mot vart kreatur. Varen det utan pjunk, utan tillgjordhet. Tillgjordhet är en usel konst, mina döttrar; förakten den, så visst I viljen vinna människovärde!

Tron er icke mycket viktiga, I må äga vilka talanger och gåvor som helst. Betrakten livet och naturen och bliven ödmjuka.

Varen icke förödmjukade, om I ären mycket vanlottade, ofärdiga, fula o. s. v. I kunnen dock komma nära den allra högste.