Fordren icke mycket av andra människor, mina döttrar, särdeles icke mycket av varandra, I systrar. Konsten att komma i vantrevnad med sig själv och andra, heter: mycket fordra, litet giva.
Är det trångt på jorden för er, sen upp till himlen, men icke som kalkoner, utan som troende barn. Faller en av er, tänke genast på att stå upp igen. Det finnes för den felande, som för den olyckliga, en alltid utsträckt hand. Fatten den.
Ack mina döttrar…
Fjorton dagar senare.
Vart ha mina döttrar tagit vägen? De ha förvandlat sig i en son! Och den unge herrn var ohövlig nog att avbryta episteln till sina systrar. Där ligger han nu i nya korgvaggan, under grönt taftvalv, myndig, röd och fet; och store björn ligger på knä för lille björn. Jag hade stor lust att göra honom sällskap i hans avgudadyrkan. Men björn fader finner det mer passande att sonen uppvaktar sin mor. Jag är stolt över min lille gosse, men — människan är nu sådan — jag hade så visst väntat en liten flicka — jag nästan saknar henne. Men ’uppskjutet är icke försummat’, såsom ma chère mère tröstade mig.
”Vad skall jag göra med min epistel, björn? Den passar icke för den där gunsti-herrn!”
”Jag skall gömma den för våra flickor. Skriv du en annan för pojken.”
Lycklig den hustru, min Maria, som lik mig kan av själ och hjärta lämna sin son denna förmaning:
”Bliv lik din far!”
”Nej björn! du får ej se vad jag skriver. Du får ej ta papperet ifrån mig, din tyrann! Jag lovar att sluta snart; blott ännu några ord måste jag tillägga.
