Sida:Grannarna 1927.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

26

nas uppfostran och sparade aldrig något härvid. Sönerna höllos i sträng respekt inom föräldrahemmet.

General Mansfelt var en vacker karl och tapper krigare, men för övrigt rustande, våldsam och lättsinnig; han frågade föga efter sina barn och förspillde sin förmögenhet. Ma chère mères äktenskap med honom var föga lyckligt. När han dog hade sönerna intet efter honom. Ma chère mère gjorde nu, utan allt pjunk, en ganska ädelmodig handling. Utan att göra någon åtskillnad på sin mans söner och styvsöner utfäste hon sig att till vardera av dem, sen de kommit till myndiga år, betala en viss betydlig årlig ränta, under det hon själv övertog förvaltningen av sina stora, men skuldbelagda gods. Björn, som då redan hade gjort sin väg och genom skicklighet och flit förvärvat sig en hederlig post, avslog, ehuru vördnadsfullt, den tillbjudna gåvan, ty han ville icke gärna bero av någon, och allra minst av ma chère mère, vars despotiska lynne ej fördrog sig väl med hans självständighetslust. Detta samt några duktiga tag som björn och ma chère mère vid åtskilliga tillfällen haft med varandra, hava verkat, att han är på en oberoende och mycket god fot med henne, då de andra sönerna måste mer eller mindre kuscha för hennes vilja. Björn och hon äro liksom litet rädda för varandra, men ha synbart den allra största ömsesidiga aktning. Hon har likväl förklarat, att hon aldrig vill se honom som doktor hos sig; hon ger fanken alla medikamenter och doktorer, vill aldrig ha att göra med sådant, och stöder sig på ordspråket: ”Det blir ingen god läkare, förrän han fyllt en kyrkogård.”

Efter jag börjat skriva ma chère mères historia, så vill jag även teckna hennes porträtt. Ser du en mycket stor fru, av en stark, men vacker växt, vars former ännu behålla ungdomens kraft och rundning, mycket rak, något stel, nästan med en generals min och hållning. Ansiktet vore skönt, om ej dragen vore så starka och hyn så grå,