även är hakan för stor och framskjutande. Kring munnen, som är försedd med stora och vita tänder, är ofta ett mycket gott och hyggligt leende, men vid mindre vänliga känslor stiger den nedre läppen upp, lägger sig över den övre och bildar då ett drag av sträng beslutsamhet, som — ej behagar hos en kvinna. Men ma chère mère är någonting apart. Håret är alldeles grått och sticker stundom fram under kasken, vilken, som jag nu fått veta, är av ma chère mère kristnad till slurka. Inga lockar. Slurkan tronar ensam över den stränga, höga, ofta molnhöljda pannan. I hela klädseln ingen grannlåt, ingen prydlighet, men mycken snygghet, någonting särdeles passande och bekvämt.
Händerna äro stora, skönt formade, vita, men grova, och nyttjas, som det säges, icke alltid i fredliga värv. Hon går med stora steg, ofta i stövlar, slänger med armarna, kan dock när som helst ha något högst artigt och belevat. Man beskyller ma chère mère för snålhet, för att lägga sig i andras affärer, för att icke bry sig om konvenansen; man har många historier om henne. Icke dess mindre har man i hela trakten en duktig respekt för henne, och hennes ord gälla som kungsord. Mig påminner hon om Götz von Berlichingen. Men det förekommer mig ibland, som om ömmare känslor kunde bo inom denna stränga yta, och då — tycker jag, att jag skulle kunna hålla av henne. Hittills har hon ensam skött sina gods (och därunder förträffligt ordnat sina affärer), men nu önskar hon, att Jean-Jacques skall hjälpa henne därmed. Denne har studerat lanthushållning utomlands, har nyligen gift sig och skall med sin unga fru sätta bo på Carlsfors. Björn runkar på huvudet åt kompaniskapet: ”ma chère mère et Jean-Jacques”.
Omöjligt kan man tala om ma chère mère, utan att även tala om hennes piga, Elsa. Dessa två leva tillsammans sedan fyrtio år och tyckas icke kunna leva utan
