ANDRA BREVET.
Det var klart och friskt väder i går morse. Jag satte mig bredvid björn i trillan, när han, som vanligt, klockan 8 på morgonen, for in till staden. Vid Carlsfors lämnade han mig och lovade avhämta mig på återvägen hem, ”ifall han ej glömde det”. ”Glömma det? Avskyvärda björn!” Med detta respass for han av. Jag gick den långa och vackra allén fram, som går upp till huvudbyggningen. På gården stod en hög, underlig figur. Den hade vid, grå kappa, en grön kaskett och slog omkring sig med något liknande ett trollspö, under det den ropade med stark röst: ”Kör fram — hör ni — kör fram med himlavagnen!” Jag såg ovillkorligt uppåt himlen, och tanken på profeten Elias' vagn for in i mig, men for lika fort ut, när jag i den ropande uti grå kappan igenkände ma chère mère. Då jag kom nära, hörde jag henne häftigt banna stalldrängen för det havren var slut, och hon beledsagade sina moraler med kraftiga slag av piskan — i luften likväl.
När hon fick se mig, förändrades plötsligt hennes ansikte; hon fattade livligt min hand, tryckte den och sade vänligt: ”Nå, se god dag, min kära Fransiska! Hon kommer just i grevens tid. Jag har tagit på mig min Januarius i dag (visande på kappan), ty jag tyckte att det var kallt. Snart komma mina grå fram med himlavagnen. Vi skola taga oss en rutsch tillsammans.” I detsamma körde fyra
