hästar i en töm upp på gården, dragande ett märkvärdigt ekipage, försett med en himmel, vilande på fyra höga stolpar. Det var himlavagnen. Ma chère mère lät mig stiga uti, klev själv efter och tog tömmarna i sin hand. En betjänt stod bakpå. Ma chère mère gav en förfärlig klatsch och vi foro av. Jag var rädd i början, ty det gick i sträckande fart och himlavagnen gick ingenting mindre än himmelskt. En gång krånglade hästarna. Ma chère mère reste sig upp i vagnen och lät dem känna piskan till dess de åter blevo lydiga. Med ett förnöjt: ”Ta mig böveln, skall icke jag lära dem!” satte hon sig ned igen. När hon såg mig helt blek, skrattade hon, men körde därefter saktare och språkade därunder rätt roligt och hade mig att berätta om mina hushållsangelägenheter på Rosenvik. Sedan jag hunnit övertyga mig om att ma chère mère var en förträfflig kusk, blev jag lugn och trevlig till mods och lämnade mig åt det nöje, jag ovillkorligt känner, när jag är med henne.
Under vår färd höllo vi på att köra omkull lagman Hök, som kom guppandes i désobligeant, och vars kusk blev så förbluffad vid åsynen av himlavagnen, att han bortblandade höger och vänster och väjde precis åt samma sida som denna. Det höll på att gå överända med désobligeanten. ”Hur böveln kör ni, lagman?” skrek ma chère mère med dundrande röst, under det hennes kraftiga hand återhöll hästarna och genom en hastig vändning åt sidan förhindrade all olyckshändelse. Snart stodo himlavagnen och désobligeanten helt förtroligt sida vid sida, och ma chère mère, åter vid gott lynne, sade skrattande och skämtande till lagman Hök, som helt bestört koxade fram ur sina gardiner: ”Kära lagman! Ni smittar er kusk med edra poetiska fantasier, så att han konfunderar väglagarna!” — Lagman Hök och poetiska fantasier! tänkte jag, det rimmar sig omöjligt!
”När en himlavagn kommer”, sade lagman Hök, mer
