övra remsan var påsatt för att dölja en skarv. ”Jag skall säga henne, min kära”, skrek ma chère mère, ”att när man ej är för god att ta allmosor, så är man ej för god att visa sina skarvar; jaha, det skall jag säga henne, jag; fattigdom är ingen skam — ’var och en är icke född med silversked i munnen’ men — flärd i fattigdom är ’fan i båten’. Se så, lipa inte för det. Bannor äro inga kvarnstenar — ’bannor bita inte till bens’. Sprätta hon ifrån sina två garneringar och jag vill se till att hon skall få en klänning utan skarvar.” Den gamla fröken såg fullkomligt tröstad ut; ma chère mère blev fullkomligt god igen, och när jag — hörande trillan rulla — steg upp för att ta avsked, sade hon mycket vänligt: ”Jaså, nu går hon, Fransiska! Jag kan väl tänka, att det ej nu är värt att bjuda henne och hennes man till middagen? Nå, nå, far då i Guds namn, men kom snart igen, ty, ser hon, min smula, hon föll mig strax på läppen och hon kan icke komma för ofta. Se så, se så, gå nu! Jag kan ej med, när folk står länge och tar avsked. Adjö, adjö!”
Den 11.
I eftermiddag skola vi begynna våra besök hos grannarna. Jag skall kläda mig väl. Jag har en liten halmhatt med syrener i som är rätt söt — och akta på med vilken belåtenhet Björn skall presentera — min hustru, min hustru. Det är med en helt egen och förnöjd ton som kan säger, min hustru. Men nu får min hustru inte prata längre, hon måste vid middagsbordet passa på sin man.
Fredagen den 12.
Du är för söt i den där hatten! utropade björn i går när han fick se sin hustru visitklädd. Ma chère mère måste nödvändigt se dig i den. Vi måste titta in på Carlsfors innan vi resa vidare.
Se nu den lilla hustrun med den lilla hatten smågup-
3. — Fredrika Bremer, Grannarna.
