Sida:Grannarna 1927.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

32

poetiskt än jag kunde tro honom om, ”vem kan då komma ihåg jordens vägstatuter?” Så skämtade ma chère mère och lagman Hök en stund, varefter himlavagnen och désobligeanten åter togo var sin kurs.

När vi kommo hem, var ma chère mère vid ganska muntert lynne, och vi råkade i ett ivrigt samtal om män, fruar och äktenskap. Ma chère mères lära för fruar var i sanning ingen koketterilära. Den kunde innefattas i dessa ord: ”Gör så, att din man och alla män ha aktning för dig, så får du frid i ditt hus och heder i ditt liv.” (Aktning, anseende är för ma chère mère livets högsta goda.) Väl voro förhållningsreglerna i allmänhet något för stränga. De påminde mig om en visa, som jag ofta hörde i min barndom av en jungfru Regina, och varav dessa ord ha stannat kvar i mina öron:

Kommer en ung herre och bjuder er armen,
så nig och svara:
Nej, tackar ödmjukast, jag gångar nog själv.
Och kommer en ung herre och bjuder er att valsa,
så nig och svara:
Nej, tackar ödmjukast, jag valsar nog själv.

Ma chère mères goda råd roade mig obeskrivligt. Olyckligtvis hade hon bjudit till middagen tvenne gamla och fattiga fröknar, som till en del levde av hennes gåvor. De kommo, medan ma chère mère och jag språkade som livligast. Den ena av dem hade tvenne rader rynkade remsor till garnering på sin klänning. Ma chère mère mörknade genast i anletet vid denna syn, och knappast hade olycksfröken hälsat och satt sig, förrän ma chère mère tilltalade henne ganska beskt för de två garneringarna. ”En garnering”, sade ma chère mère, ”var redan onödigt, men två var oförlåtligt.” Den stackars fröken fick en förfärlig skrupens. Förgäves sökte hon ursäkta sig, att den