seln, var i stor oordning. ”God dag, fröken Malla!” ropade björn till den lilla amazonen, ”äro pappa och mamma hemma?” — ”Ja bevars!” skrek hon tillbaka, ”jag rider Putte vall!” Hon red, vi foro. ”Gud bevare mig”, ropade jag, ”skall detta vara en fröken?” — ”Ja!” svarade björn lakoniskt. Vi kommo upp på gården. Där var ett väldigt larm. Tre unga herrar i jaktdräkter rasade med visst ett halvt tjog hundar. Vid åsynen av björn och hans hona vände sig det skällande kompaniet mot vårt menlösa ekipage, men lockades, till all lycka för mitt och Pålles hjältemod, bort av de unga herrarna, och den muntra, men oharmoniska kören drog sig längre bort. Detta ställe borde heta Adams-oro, tänkte jag.
Under det jag gick genom förstugan, fick jag något mellan fötterna och höll på att falla omkull. Jag förnam, att det var ett vedträd, såg mig om och upptäckte i ett hörn av förstugan två små, illparigt grinande figurer, som gjorde sig färdiga att ånyo bombardera de fredliga gästerna. Jag hotade dem med vedträdet och hade en obeskrivlig lust att låta de små vildarna göra närmare bekantskap därmed. Men björn, som ren var inne i tamburen, ropade mig, och jag måste gå in, skyndade mig undan något, Gud vet vad, som med stort buller kom mig i hälarna. Jag var förtretad, men måste ändå skratta. Björn blev ond när han hörde vad som hänt mig, öppnade åter dörren till förstugan, knöt handen åt adamiterna och lovade dem — ”klystir”, tror jag, om de ej lämnade folk i fred. Efter att vi hämtat oss, björn brummat och jag skrattat ut, gingo vi in i rummen och träffade i ett hyggligt förmak två personer av det utseende, som gärna medföljer en viss rang och en viss förmögenhet. Jag ville kalla detta utseende reputerligt. Det var majoren och majorskan. Majoren, en äldre och ännu vacker karl, hade ett gott och artigt väsen. Majorskan var en ganska tjock fru, ännu ung, ej vacker, men vars utseende hade något
