38
särdeles öppet och rättframt. Björn presenterade ”min hustru”, och ”min hustru” blev nästan lika vänskapligt emottagen som min björn. Herrarna gingo av och an på golvet och språkade. Majorskan och jag skulle göra bekantskap i soffan.
Teet kom in och med detsamma de unga herrarna, tre raska, livliga, unga män, men som sågo alltför lantliga ut. De voro styvsöner till majorskan. De unga herrarna talte om jakt, harar, hästar och hundar; sedan föll samtalet på den nye invånaren på Ramm. Det sades att han var en amerikanare, ”och”, tillade en av sönerna, ”man säger, att han skall vara mycket rik och har haft öden som en riktig romanhjälte”.
”Jo visst! sade majorskan med en knyck på nacken. ”Jag är viss på, att han är just som annat folk. Men du, kära Robert, är alltid så överdriven.”
Robert rodnade som om han sagt något opassande. I detsamma kommo Adamiterna in, farande som ett par bromsar, och slogo ned på tebordet, där de sökte riva till sig allt som var ätbart. Majorskan sökte freda sig med moraler, men de små odjuren brydde sig föga därom och blevo ej stilla förrän man tillfredsställt deras fordringar. Jag ville att björn skulle ha sett detta, men han var i ett annat rum med herrarna. ”Man bör icke kväsa barn”, sade majorskan till mig, ”utan lämna dem sin frihet. Det gör att de bli naturliga sedan och icke tillgjorda och konstiga, som så många andra. Har ni sett v. P…ska flickorna? Kors, vad jag tycker de äro narraktiga, där de sitta i vita handskar och nypa med munnarna och tycka sig vara så präktiga och förnäma!”
Dörren till förmaket knuffades här upp och in trädde en figur, som man ej kunde förebrå att se tillgjord ut, man kunde snarare kalla henne ogjord. Hållning, hår och kläder, allt tycktes vara bildat av blåsväder. Majorskan ropade: ”Kom hit, Mally!” och presenterade för mig sin
