”Å, jag var där två à tre gånger i veckan”, sade jag leende.
”Såå. Ett högst distingerat hus. Törhända är grevinnan O. min bästa fru Werners intima vän?”
”Nej, jag såg henne högst sällan. Jag gav nämligen musiklektioner åt hennes döttrar.”
“Jaså… jasså… jasså…” sade fru v. P. synbart bragt ur koncepterna, och bytande talämne sade hon: ”Mina söta flickor, vilja ni inte spela och sjunga lite för oss. Adèle, min söta, sjung det där lilla stycket som greve B. skickade dig. Känner fru Werner greve B.?”
“Nej.”
”Han kommer till oss i sommar… en högst distingerad ung man.”
”Känner ers nåd grosshandlare Dahls?” frågade jag nu å min sida, trött att alltid vara den svarande.
”Nej… något litet… vi ha så olika kretsar. Beskedligt, rätt beskedligt folk tror jag. Jag har sett dem tillfälligtvis i sällskap. Grosshandlar… vad heta de nu igen?… Dall… Dahléns… äro föga med i den högre societén här på orten.”
”Emedan de äro så gamla förmodar jag. Jag har mycket hört talas om deras dotterdotter, fröken Serena. Hon lär vara mycket älskvärd.”
”Flickan är hygglig nog, men stackars lilla ofärdiga, sjukliga kräk, hon lever icke länge. Hela det huset är skröpligt.”
”Lilla ofärdiga, sjukliga kräk!” upprepade jag inom mig själv förvånad, ”vad i all världen…”
Men jag hann ej längre förvåna mig häröver, ty någon av herrarna nämnde ”den nya grannen på Ramm” (snart blir jag trött vid att höra om den nya grannen), och fru v. P., som syntes vara i en slags fruktan att konversationen skulle avstanna, slog sig på ämnet och bearbetade det sålunda:
