TREDJE BREVET.
Jag kommer från — en bättre värld, jag har varit i himmelriket! Vill du veta hur där såg ut? Det var en patriark och hans maka. Hjärtat kunde få frid blott man såg på det vördnadsvärda, åldriga paret. Lugn var deras panna, glad visshet på deras läppar, och i deras blickar läste man kärlek och frid. Kring dem var en skara av änglar, somliga blomstrande jungfrur, somliga barn. En av dem, som fullkomligt motsvarade den föreställning jag gjort mig om en seraf, fäste i synnerhet min uppmärksamhet, ej emedan alla omgåvo henne, ej emedan hon var skön — ty hon var icke skön — men därför att hon såg så ren och älskande ut och därför att hon syntes vara till för alla. På hennes vita och lätt välvda panna var en glans av oskuld, som rörde mig och väckte aning om en himmelsk syn. Blicken i det sköna, blå ögat var klar och from och hade den blygsamma, stilla frimodighet, som så behagar oss hos barnen. Håret var ljusbrunt, av makalös glans och skönhet, hyn vit och genomskinlig. Jag har ej sett en kropp, som mera liknade en skön själ, och ej förnummit ett sätt att vara, som så påminde om musik. Jag fick veta att den hulda flickan hette Serena, och att barnen hade samlats för att fira hennes födelsedag. Alla slöto sig till Serena, alla behövde henne, alla ville höra och höras av henne.
Även hos Dahls talades om den väntade gästen på Ramm, men det talades ej med fåvitska gissningar, det
