Sida:Grannarna 1927.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
51

björn ävenså. Ma chère mère lade förbjudande en tung hand på min arm och sade till mig och björn: ”Sitten stilla! gumman skall vara den första, som välkomnar dem i sitt hus, och gumman vill vänta här.” Hon såg högtidlig ut, och jag satte mig åter med klappande hjärta. Björn såg oviss ut, men när tumult och röster hördes i förstugan, sade han: ”Det är Jean-Jacques!” och satte sig även. Nu hördes steg, och en betjänt anmälde med hög röst: ”Baron Jean-Jacques och hans friherrinna!”

En sidenklänning frasade, och in kom — åtföljd av en herre — ett fruntimmer, ungefär av min ålder, men längre än jag. Hon såg högst comme il faut ut, gick hastigt och med en viss sedlig säkerhet över golvet och fram till ma chère mère, som steg upp, rätade majestätiskt upp sig, gick tre steg mot den inkommande och såg högst imponerande ut. Svägerskan neg mycket djupt och kysste ma chère mères hand, såsom jag hade gjort. Ma chère mère kysste även henne, men blott på pannan, och omfamnade henne, i det hon bad den unga frun vara ”välkommen och trivas i detta hus”. Sedan hälsade hon på Jean-Jacques på samma vis som hon hälsat på björn. Härefter presenterades vi och de nya släktingarna för varandra. Jag satte mig bredvid svägerskan. Vi voro i början litet ”agiterade”, men lugnade oss snart, blevo du och började ett trevligt samtal, och mycket, rätt mycket tyckte jag om Jane-Marie. Hon är ej vacker, men har något distingerat i sitt utseende och är förträffligt växt. Hennes väsen och ord vittna om mycken mildhet och förstånd. Toaletten var även mycket passande och lagom: en brun sidenrock, däröver en stor guldkedja, med klocka (och en nyckel), en simpel, men modern mössa, ljusblå band, vilket mycket väl passade hennes ljusa hår och hy. Jag tycker om ett fruntimmer, som förstår att kläda sig väl. Det är ett tecken till vett och smak.

”Men var är Peter?” hade björn skrikit väl sju gånger