Sida:Grannarna 1927.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53

av åskan, men Peter skyndade sig fram, tog Ebbas hand, sökte få upp henne ur stolen, i det han viskade: ”Ebba! för Guds skull, för min skull, tänk på! Ebba, det är ma chère mère!”

”Kors"” sade Ebba, liksom vaknande ur en dröm, och hon såg med ett par sköna, bruna ögon upp till ma chère mère, ungefär som man ser upp till ett kyrktorn. Ma chère mère å sin sida närmade sig till henne med en min, som tycktes säga: ”Vad är du för ett litet underligt kryp?”

När ma chère mère kom helt nära Ebba, gjorde hon hastigt sin hand lös ur Peters, hoppade upp på stolen, kastade båda armarna om halsen på ma chère mère och kysste henne med ett barns behag och frihet. Det tycktes göra ett eget intryck på ma chère mère. Med sina båda stora händer tog hon om Ebbas fina liv, lyfte henne upp, satte henne som ett barn på sin arm, gick med henne fram under ljuskronan, som då skimrade i den nedgående solens strålar, och betraktade det av ljus omstrålade kerubshuvudet. Ebba skrattade, vi måste alla skratta, och då ljöd även ma chère mères grova ”ha, ha, ha!” över allas. Hon klappade och nöp det vackra, vanartiga barnets kinder, tills det rynkade de fina, mörka ögonbrynen, och sade otåligt den ena gången efter den andra: ”Släpp mig!” Men ma chère mère, som törhända ville litet straffa henne, promenerade ännu en god stund omkring med henne, skämtande, som man skämtar med ett barn, men när tårarna började komma i Ebbas ögon, ruskade ma chère mère vänligt på henne, kysste hennes panna, satte henne ned på golvet och hälsade nu på Peter med dessa ord: ”Kära min son, tukta din kvinna, eljest tuktar hon dig!”

Ebba gjorde för mig en högst disgraciös hälsning, såg ej en gång på björn, utan kastade sig med fötterna upp i en soffa och såg med likgiltig min omkring i rummet och på oss. Ma chère mère lät allt detta passera, men såg