54
därpå med en viss amper min, som i min tanke ville säga: ”Vi skola nog få ordning på dig, lilla näbba!”
Emellertid är Ebba, från topp till tå, den allra täckaste lilla varelse jag någonsin sett. Hon liknar ett febarn mer än en människa, men hennes ansikte missprydes av en viss stursk och näsvis min, som i synnerhet spelar i de uppspända näsborrarna och i den lilla trotsiga munnen. Väl är hon mycket ung ännu, men hon synes mig ett barn, särdeles svårt att uppfostra. Så även tycktes björn tänka, och han såg med bekymrad min på henne och Peter. Peter är ögonskenligen gruvligt kär i sin lilla nyckfulla fru, som ej tyckes stort bry sig om honom. Och jag undrar ej på att ej han kan inge kärlek åt en så ung och barnslig varelse. Han är ful, har en mycket lång näsa, håret grågult, står i alla väderstreck. Han är tyst och sluten inom sig, men hans ögon äro vackra, ha en talande och själfull blick. Han satt hela aftonen liksom försänkt i sig, tryckte ibland björns hand och såg ofta på sin lilla fru, som hade somnat, liggande på soffan. Aftonen skulle ha blivit något trög, om ej Jean-Jacques varit. Han har nyligen rest utomlands och berättade oss åtskilligt rätt intressant, om industriella och mekaniska företag, om järnvägar, om vägen under Themsen m. m.
Jean-Jacques ser bra ut, har lätta utförsgåvor och tycktes vara full av liv och kunskaper. Ma chère mère var mycket road av Jean-Jacques berättelser, och vi alla åhörde dem med stort intresse; jag var helt ledsen att tillsägelsen om supén avbröt dem. Vi sågo efter Ebba, hon låg på soffan i den sötaste sömn och var obeskrivligt täck där hon låg som en rosenknopp mellan gröna blad. Jag sade något därom, när vi stodo omkring henne. Peter tackade mig med en vacker blick. Han böjde sig ned, kysste Ebbas kind för att väcka henne och sade: ”Ebba, min ängel, vakna!”
”Varför kan du ej låta mig vara? Du är odräglig!”
