var Ebbas ljuva svar, och hon skulle ha insomnat ånyo, om ej ma chère mère upphöjt sin kraftiga stämma, sägande: ”Hör på, min söta, om hon ej prompt på momangen kommer med oss till bordet, så gå vi ifrån henne och hon får bli utan mat. Hon må icke tro att någon tänker göra sig besvär för henne!”
Den lilla slog upp sina bruna ögon med en högst förvånad min, satte sig upp, och ma chère mère tog henne utan vidare vid handen och förde henne ut i matsalen. Ebba lät sig föras, men med en min av obeskrivligt elakt lynne. Ma chère mère var emellertid förvånande god emot henne, satte henne bredvid sig vid bordet och hade tusen små behagliga omsorger för henne. Det ligger i ma chère mères vänlighet något så oemotståndligt upplivande, att även Ebba upptinade därvid och öppnade sig som en ros för solens strålar. Den surmulna minen försvann och ersattes av en glad och god. Hon blev därvid oändligen vacker, och hennes lilla Amorshuvud syntes mig förtjusande. Hon åt, skrattade och pratade med ma chère mère, som var mycket sysselsatt med henne. Peter såg alldeles lycksalig ut. Jean-Jacques talade för Tuttén — som ej såg mindre lycksalig ut — om ”äkta engelsk rostbeef” och fransysk ”omelette souflée”. Björn satt tyst bredvid Peter och gjorde grimaser. Jag höll mig i en jämn konversation med Jane-Marie, vars förbindliga väsen och angenäma talesätt alltmer behagade mig.
Vi samtalade ännu en liten stund efter supén, sedan förda ma chère mère de unga paren i deras rum.
Ma chère mère bad mig och björn äta middag ”med släkten” i morgon. Jag var glad däråt, ty jag ville gärna se släkten på närmare håll. Det anar mig, att jag i Jane-Marie skall vinna en vän.
Återkommen hem, meddelade jag björn alla mina anmärkningar över svågrar och svägerskor. Men björn var fördjupad i en enda betraktelse, och på allt vad jag sade,
