58
hennes huvud. Jean-Jacques bleknade även och drog sig undan. Under det hon stod så, förvandlades min förskräckelse i hjärtångest, och jag var i begrepp att springa fram till henne, men björn höll mig häftigt tillbaka, och med sin arm om mitt liv satt han själv helt stilla och betraktade henne uppmärksamt. Ingen annan nalkades henne, och om en stund gav den förfärliga spänningen vika av sig själv. Den knutna handen föll ner, någon livsfärg återkom i ansiktet och i de blånade läpparna, ögonen blevo mildare. Hon andades några gånger djupt, men allt saktare, liksom suckande, och utan att säga ett ord eller se sig om på någon skred hon långsamt ut ur rummet och stängde hårt igen dörren efter sig. Det oaktat ville jag följa henne, men björn hindrade mig, och då han såg mig orolig och upprörd, tog han mig avsides och gav mig en förklaring över detta underliga och hemska uppträde i dessa ord:
”Ma chère mère har haft en son, som hette Bruno, och han…” — ”Är död?” avbröt jag frågande. ”Ja!” — ”Och därför verkar hans namn, hans minne så på henne?” sade jag frågande och förvånad. ”Icke blott därför; han har gjort henne stor sorg, och allt, som påminner om honom, särdeles nämnandet av hans namn, skakar henne häftigt. Men man får ej låtsa om sådana utbrott; hon tål det ej, och de gå snarast över, när hon helt och hållet lämnas åt sig själv.” — ”Men vad har det då varit med hennes son?” — ”Det är en lång historia, Fanny, jag vill säga dig den en annan gång.” — ”En annan gång är en skälm; jag hatar ’en annan gång’. Jag kan ej vänta längre än tills i afton, björn.” — ”Nåväl då, i afton! Nu få vi ej stå här och viska längre.” — Vi återvände till de andra.
Lagman Hök satt i soffan vid patiensbordet, och jag såg att han sökte lägga ”la blocade” ungefär i samma skick, som den befann sig i den stund bordet kastades
