omkull, på det ma chère mère vid sin återkomst i rummet ej måtte av något erinras om det uppträde som förefallit. När det lyckats honom att få korten i ordning, snusade han och nös nio gånger å rad, vilket försatte Ebba i ett häftigt skratt. Hans omtanke för ma chère mère rörde mig. Sådant är älskvärt.
Medan lagman Hök lade i ordning patiensen, och Jane-Marie, Jean-Jacques och jag talte om musik, fick Ebba tillfälle att visa sina artigheter. Sedan hon dragit stickorna ur min strumpa, stjälpt ut lagman Höks snusdosa och bedrivit allahanda små ofog i rummen, smög hon sig bakom Peter och björn, som i någon viktig sak lagt sina huvuden tillsammans, och sydde ihop deras frackskört. De goda bröderna anade intet ont, och jag ej heller, när jag, seende det vackra vädret, föreslog en spatsergång. Man samtyckte, de båda bröderna stego upp, och ratsch! kratsch! ljöd det, under det rockskörten våldsamt sletos från varandra. Björn gjorde en förtvivlad kapriol och den allra förfärligaste grimas. Omöjligt kunde jag hålla mig ifrån att storskratta, och i en paroxysm av barnslig fröjd rullade sig Ebba i soffan. Jane-Marie sade något ganska beskt om ”oförlåtlig näsvishet”. Lagman Hök satt helt tyst och sökte samla upp sitt snus. För att komma från detta uppträde yrkade jag ånyo på spatsergången. Alla voro villiga, undantagandes Ebba. Vårdslöst liggande i soffan, förklarade hon, att hon aldrig skulle sätta sin fot utom dörren, så länge hon var på landet, att hon avskydde landet och dammet på vägarna, att det gröna gjorde ont i hennes ögon o. s. v. Fåfängt sökte vi övertala henne, fåfängt föreställde henne Jane-Marie hennes barnsliga oförstånd. Hon blev envist vid sin föresats, och Peter — blev kvar hos henne. Och nu måste jag inom mig med björn sucka: ”Stackars Peter!” Även lagman Hök satt stilla på sin plats, förmodligen i avvaktan på sin väns återkomst.