60
Vädret var vackert. Plötsligt fick jag se något, som gjorde att jag stannade och rörde vid björns arm för att göra honom uppmärksam. Vi stannade alla och sågo tysta åt vänster, där solen belyste en öppen och grönskande plats. Mellan ekarna där gick en man av kraftig, nästan atletisk gestalt, klädd i en mörk och ädel riddräkt. Han gick långsamt, med armarna i kors och huvudet nedböjt, såsom i djupt begrundande. Bredvid, eller rättare bakom honom, gick en skön, glänsande, svart häst, med betslet rikt besatt av vita snäckor. Tyglarna hängde lösa, och det vackra huvudet böjde sig än mot gräset, än höjde det sig smekande över sin herres axel, som tycktes vara van därvid och lämnade sin trogna följeslagare full frihet. Vi kunde blott se en skymt av mannens profil, ty han gick vänd ifrån oss, men det lät oss ana ett mörkt och dystert ansikte. Så gingo man och häst, i vänskaplig frid med varandra, allt djupare inåt skogen och försvunno slutligen för våra blickar. Men våra gissningar följde dem och stannade snart vid, att vi nu hade sett den mycket omtalade och hemlighetsfulla grannen på Ramm. Och han må nu heta Romulus eller Romanus, göra skäl eller ej för fru v. P…s roman, så är det visst, att hans uppträde för oss hade en verklig romantisk färg och hans utseende ävenså. Jag tillstår, att jag är ganska nyfiken att se något mera av honom; jag är viss på, att blott jag en gång får se honom en face, så skall jag genast kunna säga om han är en spion, eller blott en beskedlig karl, som har ledsamt.
När björn och jag sent om aftonen åter voro i vårt lilla stilla hem, begärde jag av honom och fick förklaring över de händelser, som stört ma chère mères lugn, och här har du, ungefär i samma ord som björn gav mig den, en underlig och hemsk historia.
”Ma chère mère hade med general Mansfelt en enda son; han kallades efter sin far Bruno. Hans födelse var
