Fransiska Werner till Maria M.
FEMTE BREVET.
Hu! en stormig dag, en riktig ”olycksdag”. Likväl var dess början god. På morgonen hade jag lust till en lång spatsergång, tog min arbetskorg på armen och vandrade av till Carlsfors. Vädret var litet mulet, men lugnt och ljuvligt.
Anländ till Carlsfors, fann jag ma chère mère i fullt arbete vid sin svarvstol. Hon syntes glad att se mig, och snart spann sig mellan oss ett livligt och skämtsamt samtal, under det hon fortfor med sitt arbete, och jag beundrade hennes konstfärdighet. Det gör mig ett riktigt nöje att känna, det ma chère mère och jag komma allt närmare varandra. Två eller tre gånger under vårt samtal tilltalade ma chère mère mig med ordet du, som i hennes mun har något särdeles allvarsfullt och behagligt. Kunna två personer här på orten tala tillsammans, utan att nämna den nya grannen på Ramm? Jag tror det är omöjligt. Även ma chère mère talte i dag om honom. Den underliga människan lär ha begynt sitt inträde på orten med en stor donation till inrättande av en skola, varav man här länge varit i behov. Ma chère mère talade som om även hon tänkte bidraga till inrättningen med både ekvirke och goda råd. Så gingo vi i solsken med varandra, men vid middagen sammandrogo sig moln.
