72
Jane-Marie var som vanligt oändligen behaglig och förekommande mot mig, men mot Ebba hade hon en förnäm och påminnande guvernantston, som ej mera klädde henne, än den gjorde gott åt Ebba. Vad denna senare vidkommer, var hon vid ett ohyggligt lynne. Vårdslös i klädsel och hållning lutade hon sig tillbaka på stolen med den mest trumpna min, nekade att äta av rätterna, ville så åter ha, grinade åt dem, kastade bort kniv och gaffel, bullrade, snäste till höger och vänster och bar sig i hög grad oskickligt åt. Jane-Marie bannade och moraliserade, men förgäves. Ma chère mère sade ingenting, men jag såg på vissa blickar, att ett oväder ej var långt borta. En gång svarade Ebba ganska ohövligt på en fråga av ma chère mère och ett ”nå, nå, min lilla vän!” kom med allvarlig varning till den lilla självsvåldiga. Jag var ängslig, såsom för allt oväder inomhus, och gjorde vad jag kunde för att avvända det, som nu hotade. Men Jane-Marie var besynnerlig. Det syntes som om hon snarare ville göra Ebbas fel märkbara än överskyla dem. Ebba började smågnola.
”Sjung icke, Ebba!” sade Jane-Marie, ”utan hör på när ma chère mère talar!”
”Jag vet icke varför jag skulle göra det!” svarade Ebba med makalös näsvishet.
”Emedan det är din skyldighet!” dundrade på en gång ma chère mère, i det hon slog knytnäven i bordet, så att glas och buteljer klingade, ”och känner du den icke, så skall jag, ta mig böveln, lära dig den!”
Hon rätade upp sig, näsan blev vass och blek, andedräkten väste. Emellertid skulle nog denna storm ha gått över, om icke Ebbas oskicklighet överskridit alla gränser. Jag har märkt, att Jane-Marie i småsaker tycker om att vara före Ebba och mig, hon vill gärna gå först genom dörrarna, bli först bjuden vid bordet o. s. v. En gång hörde jag henne säga till betjänterna: ”Kom ihåg, att ni alltid