”Vad det skall bli roligt, roligt!” ropade Ebba, klappade i sina händer, under det hon hoppade ur rummet.
”Det är intet ont i henne”, sade ma chère mère, ”men hon är ett bortskämt barn och behöver tuktas. Hade det skett förr, så hade det ej varit behövligt nu. Om du får barn, Fransiska, så kom ihåg Syrachs ord: ’har du barn, så tukta dem’! Emellertid, Fransiska, är jag nöjd att du tar litet vård om den vackra bytingen Ebba. Vid hennes år falla kloka ord sällan förgäves. ’Det som göms i snö, kommer upp i tö”.
Den 27 om aftonen.
Klockan fem på morgonen i dag begav jag mig till Carlsfors för att där avhämta Ebba. Vädret var så skönt, som jag någonsin kunnat önska det. Jag var framme klockan sex och fann Ebba redan klädd och väntande mig full av iver och otålighet. Vi begåvo oss på vägen. I början pratade Ebba, hoppade, skrattade, sjöng och njöt sitt liv som fåglarna, men när vi på halva vägen till Rosenvik kommo in i en stor, skön lövskog, blev hon plötsligen helt tyst. Jag kastade då och då en blick på Ebba. En viss mild blekhet var på hennes vackra, unga ansikte, en viss betagenhet stod att läsa där; stora tårar stodo i ögonen, som långsamt blickade omkring liksom sågo de med förvåning en obekant värld. Då började en fågel slå — underbara, tjusande toner — man skulle ha sagt, att de voro livade av en tänkande själ.
”O, vad är det?” frågade Ebba häpen, i det hon stannade.
”Det är en näktergal!” svarade jag, själv med en liten glädjerysning över de älskade, men sällan hörda tonerna. Ebba lyssnade länge. Det var som om hennes själs öra för första gången hade öppnat sig för livets höga visa.
”Min Gud"” viskade hon, ”vad det är högtidligt, vad det är underligt, vad det är skönt!”
